En helt vanlig dag

Under en varm och solig dag i Juli fick jag följa Edita i hennes vardag. Jag noterade, fotograferade och var jag henne hack i häl under dagens ljusa timmar och lyssnade på allt hon hade att berätta.
- Det är ovanligt att någon helt tyst bara lyssnar på vad jag har att säga, konstaterade hon.

Edita är 38 år och är född i en av Montenegros större städer. Hon gifte sig ung med sin drömman. Hon var så kär och helt beslutsam över att hon skulle kunna leva varsomhelst i världen så långe hon hade honom vid sin sida. När kriget kom till Jugoslavien och den Jugoslaviska armén ville ha hennes man beslutade de sig för att flytta till svärföräldrarna i Tyskland. I Tyskland levde dom som asylsökande under fem år och där födde hon också sina tre barn. Hon berättar ofta om hur tacksam hon är över att ha fått vara gravid och föda barn i Tyskland. Hon verkar inte helt förtjust i Montenegros mödravård och BB avdelningar.
Efter fem år i Tyskland blev dom utvisade tillbaka till ett Jugoslavien i spillror. Hennes man hade lyckats arbeta under åren i Tyskland så dom var en av få familjer som klarade sin försörning.
Dom hade lämnat ett Jugoslavien, där något bubblade under ytan och dom kom tillbaka till en Serbisk vision som hade exploderat till något osannolikt.
Några av deras gamla grannar hade vänt dom ryggen och man hade börjat låsa om sig om nätterna. Alla hade vapen gömda i stall och grönsaksland och alla var beredda på flykt.
Edita hade svårt att förstå situationen, den tedde sig inte alls så som Tyska myndigheter och television hade förmedlat. Man hade försäkrat dom om att det inte förelåg någon fara för folket i Montenegro. Ingen skulle vara tvungen att gå med i armén och muslimerna var inte alls hotade.
Att hon sen hjälpte sin man natt efter natt att fly upp i bergen undan milisen var inget varken FN eller EU någonsin talade om. Att det tåg hennes man skulle åkt med blev stoppat uppe i bergen och avplockat på alla manliga muslimska passagerare var inte heller något man talade om i väst. (Strpci, alla män arkebuserades och lades i massgrav).
Åren i Montenegro under sanktioner och krig tog hårt på familjen. Hon längtade konstant tillbaka till Tyskland och drömde om att en dag få visum ut ur Balkan för gott. Barnen hade börjat i skolan och mannen hade hittat arbete så ensamheten var påtaglig under alla dessa hemmafrutimmar.
Efter en tid flyttade även svärföräldrarna hem igen. Då blev det roligare dagar eftersom hon kunde umgås med sin svärmor och dom även kunde dela sysslorna på gården.
Men Edita drömmer fortfarande om livet i stan, om att arbeta och tjäna pengar, shoppa och gå ut och äta.

Någon gång mellan sex och sju går hon upp. Kokar kaffe och mjölkar kon. Mjölken ställs på spisen för att pastöriseras och behandlas till att bli ost, kajmak eller yoghurt.
Degen till brödet sätts för jäsning. Lunchen lagas.

Klockan 12 samlas hela familjen till bords för frukost. Den här dagen har hon lagat pita med mangold, paprikastuvning och sallad. Pita är som en sorts matstrudel. Hon bakar ut tunn, tunn filodeg och fyller den med en blandning av mangold och salladslök. Det är ett hantverk som kräver mycket övning att få pitan riktigt bra. Till detta serveras rykande färskt bröd och egen ost.

Efter lunchen diskar hon och städar inne i huset. RUnt tvåtiden spolar hon av terassen och sopar gårdsplanen. Tvätten ska hängas på tork och den redan torra ska vikas och strykas.
Klockan 15.30 går hon upp till sig för en siesta. 16.00 är hon uppe igen och förbereder ännu ett bröd samt middagen. Idag ska vi grilla, vilket hon gillar för då behöver hon inte lägga så mycket tid på maten - mannen grillar.
Edita är alltid på benen. Springer fram och tillbaka och servar alla. Hon brer mellanmålsmackor åt barnen (trots att de är så stora att de kan göra det själva) och tar fram kläder till sin man så fort så fort han ska iväg någonstans.
Under eftermiddagen sitter vi och dricker en av dagens många koppar kaffe. Hon berättar att hon skulle vilja jobba men att hennes man inte tycker att det lönar sig. När vi pratar om det inser jag att hennes man har ätt. Det lönar sig faktiskt inte att arbeta för en kvinna i hennes situation. En lärarlön är så pass låg att kostnaderna för att ingen är hemma och gör ost, yoghurt, mjölkar, bakar osv blir högre. Men hon tycker det är en marginell skillnad och att det kvittar. Hon vill hellre ha en egen inkomst än leva på sin man. Hon vill hellre se att de har pension när de blir gamla än blir beroende av sina barn.
Hon är inte särskilt förstjust i det gamla systemet där sonen tar hem sin fru och bor nära sina föräldrar. Där svärdottern, Snaha, tar hand om sin mans föräldrar på äldre dagar. Hon ser gärna att den dagen barnen fyller 18 så lämnar dom hemmet, utforskar världen och gör något på egen hand.
Vårat samtal avbryts av att kossan ska mjölkas. Hon suckar, kon är inte en familjemedlem hon vill ha kvar.

Vid niotiden blir det middag. Hon dukar och fixar. Serverar, äter lite själv och dukar av. Det är hög stämning i vardagsrummet och hela familjen är samlad. Ungdomarna dansar och skrattar, barnen stojar och de vuxna tarlar högt och yvigt. Edita är trött men mycket aktiv i diskussionen. Hon är ett rivjärn och säger gärna emot de flesta. Vid 23-tiden smyger hon upp till sig, lika bra att lägga sig itid. Imrgon ska hon försöka avverka alla sina sysslor på snabbare tid så hon hinner åka till sin mamma på eftermiddagen. Hennes bröder har just kommit p semster från Tyskland och en av dom har sin nyfödda dotter med sig. Hon avundas brodern som bara kommer hit på semster.