Edita är 38 år och är född i en av Montenegros större städer. Hon gifte sig ung med sin drömman. Hon var så kär och helt beslutsam över att hon skulle kunna leva varsomhelst i världen så långe hon hade honom vid sin sida. När kriget kom till Jugoslavien och den Jugoslaviska armén ville ha hennes man beslutade de sig för att flytta till svärföräldrarna i Tyskland. I Tyskland levde dom som asylsökande under fem år och där födde hon också sina tre barn. Hon berättar ofta om hur tacksam hon är över att ha fått vara gravid och föda barn i Tyskland. Hon verkar inte helt förtjust i Montenegros mödravård och BB avdelningar.
Efter fem år i Tyskland blev dom utvisade tillbaka till ett Jugoslavien i spillror. Hennes man hade lyckats arbeta under åren i Tyskland så dom var en av få familjer som klarade sin försörning.
Dom hade lämnat ett Jugoslavien, där något bubblade under ytan och dom kom tillbaka till en Serbisk vision som hade exploderat till något osannolikt.
Några av deras gamla grannar hade vänt dom ryggen och man hade börjat låsa om sig om nätterna. Alla hade vapen gömda i stall och grönsaksland och alla var beredda på flykt.
Edita hade svårt att förstå situationen, den tedde sig inte alls så som Tyska myndigheter och television hade förmedlat. Man hade försäkrat dom om att det inte förelåg någon fara för folket i Montenegro. Ingen skulle vara tvungen att gå med i armén och muslimerna var inte alls hotade.
Att hon sen hjälpte sin man natt efter natt att fly upp i bergen undan milisen var inget varken FN eller EU någonsin talade om. Att det tåg hennes man skulle åkt med blev stoppat uppe i bergen och avplockat på alla manliga muslimska passagerare var inte heller något man talade om i väst. (Strpci, alla män arkebuserades och lades i massgrav).
Åren i Montenegro under sanktioner och krig tog hårt på familjen. Hon längtade konstant tillbaka till Tyskland och drömde om att en dag få visum ut ur Balkan för gott. Barnen hade börjat i skolan och mannen hade hittat arbete så ensamheten var påtaglig under alla dessa hemmafrutimmar.
Efter en tid flyttade även svärföräldrarna hem igen. Då blev det roligare dagar eftersom hon kunde umgås med sin svärmor och dom även kunde dela sysslorna på gården.
Men Edita drömmer fortfarande om livet i stan, om att arbeta och tjäna pengar, shoppa och gå ut och äta.

Någon gång mellan sex och sju går hon upp. Kokar kaffe och mjölkar kon. Mjölken ställs på spisen för att pastöriseras och behandlas till att bli ost, kajmak eller yoghurt.
Degen till brödet sätts för jäsning. Lunchen lagas.

Klockan 12 samlas hela familjen till bords för frukost. Den här dagen har hon lagat pita med mangold, paprikastuvning och sallad. Pita är som en sorts matstrudel. Hon bakar ut tunn, tunn filodeg och fyller den med en blandning av mangold och salladslök. Det är ett hantverk som kräver mycket övning att få pitan riktigt bra. Till detta serveras rykande färskt bröd och egen ost.

Efter lunchen diskar hon och städar inne i huset. RUnt tvåtiden spolar hon av terassen och sopar gårdsplanen. Tvätten ska hängas på tork och den redan torra ska vikas och strykas.
Klockan 15.30 går hon upp till sig för en siesta. 16.00 är hon uppe igen och förbereder ännu ett bröd samt middagen. Idag ska vi grilla, vilket hon gillar för då behöver hon inte lägga så mycket tid på maten - mannen grillar.
Edita är alltid på benen. Springer fram och tillbaka och servar alla. Hon brer mellanmålsmackor åt barnen (trots att de är så stora att de kan göra det själva) och tar fram kläder till sin man så fort så fort han ska iväg någonstans.
Under eftermiddagen sitter vi och dricker en av dagens många koppar kaffe. Hon berättar att hon skulle vilja jobba men att hennes man inte tycker att det lönar sig. När vi pratar om det inser jag att hennes man har ätt. Det lönar sig faktiskt inte att arbeta för en kvinna i hennes situation. En lärarlön är så pass låg att kostnaderna för att ingen är hemma och gör ost, yoghurt, mjölkar, bakar osv blir högre. Men hon tycker det är en marginell skillnad och att det kvittar. Hon vill hellre ha en egen inkomst än leva på sin man. Hon vill hellre se att de har pension när de blir gamla än blir beroende av sina barn.
Hon är inte särskilt förstjust i det gamla systemet där sonen tar hem sin fru och bor nära sina föräldrar. Där svärdottern, Snaha, tar hand om sin mans föräldrar på äldre dagar. Hon ser gärna att den dagen barnen fyller 18 så lämnar dom hemmet, utforskar världen och gör något på egen hand.
Vårat samtal avbryts av att kossan ska mjölkas. Hon suckar, kon är inte en familjemedlem hon vill ha kvar.

Vid niotiden blir det middag. Hon dukar och fixar. Serverar, äter lite själv och dukar av. Det är hög stämning i vardagsrummet och hela familjen är samlad. Ungdomarna dansar och skrattar, barnen stojar och de vuxna tarlar högt och yvigt. Edita är trött men mycket aktiv i diskussionen. Hon är ett rivjärn och säger gärna emot de flesta. Vid 23-tiden smyger hon upp till sig, lika bra att lägga sig itid. Imrgon ska hon försöka avverka alla sina sysslor på snabbare tid så hon hinner åka till sin mamma på eftermiddagen. Hennes bröder har just kommit p semster från Tyskland och en av dom har sin nyfödda dotter med sig. Hon avundas brodern som bara kommer hit på semster.

Och för mig personligen var min första resa till Palestina, i december 2000, som gav mig mod för att skriva om min fängelsetid i Uruguay.

Vi reste runt i den ockuperade Västbanken, vid varje israelisk gränskontroll fick våra medresenärer som hade engelska och amerikanska pass men som var födda i Palestina, vänta flera timmar. Inga förklaringar gavs, de var inte ens förhörda, de släpptes genom när soldaternas skift slutade. ”Vi vill gå hem”, sade en kvinnlig korpral när hon blev tillfrågad om varför släpptes de in nu.

På universitet i Bir Zeit väntade hundratals studenter som var ivriga på att fråga författarna om deras åsikter: kan en intellektuell inte ta sitt ansvar när krig och förtryck styr världen? Är det legitim att vara författare i en ålder av hemlöshet och kris?

Vi reste längs muren som Israel kallar för ”säkerhetsmuren” och palestinier för apartheidmuren. Staden Qalquilja är numera helt omringad av muren och de boende kan bara komma åt deras olivträd via två portar kontrollerade av israeliska vakter. Porten öppnas på morgon och stängs på kvällen och dömer människor att leva i ett permanent undantagstillstånd.

Betlehem, där vi tillbringade två dagar, håller också på att bli helt omringad, trots Vatikanens protester. Födelsekyrkan där Jesus tros vara född kommer i framtiden bara att besökas om de kristna pilgrimerna godkänns av Israels gränskontroll.

Ett kloster som drivs av salesianska präster och som gör ett av de bästa viner i regionen, Cremisan, kommer att få en egen väg, en ö mitt i muren som kommer att skilja Betlehem från resten av den ockuperad Västbanken. Klostret är byggt över ruinerna av ett bysantinskt kloster från det sjunde seklet.

Men trots att Ramallah, Jerusalem och Betlehem visar djupa spår av ockupationen ingenting hade förberett oss för Hebron. En av de äldsta städer i världen, staden var en kananit kungastaden innan den erövrades av nomadiska judar som etablerade sin huvudstad där.

I den bibliska traditionen har Hebron en stor betydelse, det var där som Abraham köpte en grotta för att bli begravd tillsammans med sin familj. Kring grottan och graven byggde man en moské, Ibrahimi’s mosque, som är Islams tredje heligaste plats, efter Mekkan och Jerusalem. Den 25 februari 1994 den ultra ortodox amerikansk judisk bosättare Baruch Goldstein smög sig in i moskén när muslimerna firade en av årets viktiga högtider och dödade 29 människor och skadade 125. Han blev själv slagen till döds av de överlevande.

Idag är Abrahams grav och grotta delad i två, muslimska tillbedjare kommer in via en väl bevakad israelisk checkpoint, judarna tillber Abrahams kvarlevor från synagogan som upptar hälften av moskén.

Det är den levande paradoxen som Hebron och hela Palestina visar, att helgon och profeter och platser är lika heliga för alla tre religioner som har sitt ursprung i Abraham.

500 extremistiska judiska bosättare har ockuperat bostäder i det gamla palestinska souk, som var i flera tusen år handelsplatsen och centrum för staden och för de närliggande byar. För att skydda de judiska bosättarna från palestinierna har armén placerat ut 4000 soldater. Deras roll är, i teorin, att hålla sig neutrala och hindra konflikter. Men i praktiken blundar de för judarnas övergrepp.

Vi vandrade kring den öde staden som är idag centrum av Hebron. Soldater och checkpoints delar staden, beväpnade bosättare joggar kring oss och en ung bosättare r

The conference was an attempt to normalization, we met the families of
journalists killed, 295 in 6 years. And to show the world that you can
now go to Iraq. But it showed us that it will take years to rebuild
the civil society

When we left the hotel Al Razeed, a colossal 14-story, guarded by
dozens of soldiers patrolling and in front of parliament, a Peruvian
soldier approached me and said, “I’m Alan, can I call to your house
and send to you some email and tell the story of what is really
happening here?”
Just now he called for the first time, I will try to give him a
little voice in this war so full of lies and fabricated reports by the
ministries of lies and disinformation agents, the ones selling to us
the doctored pictures of the statue Saddam on the ground and reports
showing with one hundred percent truth that weapons of mass
destruction were there for grabs.

Ana

Ana Valdes

Idag fick jag se världen från det andra hållet. Jag såg den plötsligt med en Somalisk och en Afghansk flickas ögon. Två helt olika ögonpar. Som blickat från SydÖst mot nordväst och från SydVäst mot nordöst.
De kom båda hit förra sommaren. När vi satt på våra terasser och grillade så anlände dom i ett helt främmande land. Ett land dom aldrig hört talas om.
Flickan från Afghanistan, vi kan kalle henne Shirin, hade då rest i flera månader. Hon hade fraktats. Med bussar, lastbilar, skåpbilar, bilar, tåg och lastvagnar. Under flera månader hade hon bara fått se natten. Natthimlen från Centralasien till Sverige. Hon berättar korta fragment. Hon vill helst inte minnas för mycket. Det blir i stora drag. Hennes mamma hade sett till att få iväg henne. Rädda henne undan tvångsgiftemål och Talibaner. Hon måste ut ur Afghanistan, långt bort, vart som helst.
Efter många nätter i sorg och rädsla, hunger och själslig ensamhet, släpps hon av i Malmö. Där står hon med en väska och ska klara sig helt själv. Hon har ingen adress, ingen bekant, ingen kontakt och kan inget språk som talas här.
Hon ser sig om och går in på ett ställe hon tror är en mataffär. Hon tänker att i mataffärer finns det folk. Hon ser en kvinna packa upp frukt och går fram till henne och börjar gråta. - “Afghanistan”, säger Shirin mellan tårarna. Kvinnan ser på henne och och pekar på en stol. Shirin sätter sig ner och väntar. Hon är hungrig men vågar inte be om mat. Kvinnan kommer tillbaka och har en ung man med sig. Han börjar tala på Dari, hennes språk. Strax därefter ringer dom migrationsverket. Här börjar hennes resa i Sverige.

Aida ville inget säga om flykten. Hon hamnade ensam på Arlanda och letade reda på en polis eller vakt. Hon hamnade på ett ställe för ensamkommande flyktingbarn. Sverige har en regel att alla barn ska få sina ärenden utredda inom tre månader. Aida har varit här i snart ett år. Asylutredningen har inte ens börjat.

Det båda flickorna har gemensamt är att de lämnat sin familj kvar i ett land där de skjuter dygnet runt. De har inte haft någon kontakt med dom sen dom lämnade dom. Deras mödrar vet inte om döttrarna kommit fram, om de överlevt. Aida och Shirin har ingen möjlighet att kontakta sina mödrar.

I Sverige när man får uppehållstillstånd som barn så börjar jakten efter anhöriga. Man gör vad man kan för att hitta familjen till barnet. Det är enligt barnkkonventionen. Shirin har besökt Röda Korset tre gånger och berättat hela sin historia. Hon har vänt ut och in på sina smärtsamma minnen och svimmat upprepade gånger av den psykiska påfrestningen. Röda Korset har sagt att de ska återkomma. Shirin ringer ofta och frågar hur det går men får alltid samma svar; Återkom en annan dag, vi har mycket att göra. Shirin tänker på sin mamma och sina syskon. Hon lever i ständig panik över om de lever. På nyheterna rapporteras om civila som dött av internationella trupper, om Talibaner som straffar befolkningen, om kvinnor som dör utan läkarvård. Men hon får vänta på sin tur, tills Röda Korset har tid.

Aida beskriver sin by i Somalia. Den ligger vid havet och man försörjer sig på fiske. Migrationsverket har inte lyckats hitta hennes by och inte heller någon tolk som talar hennes dialekt. Att ida själv, på svenska, hävdar att hon klarar sig utan tolk ignorerar dom. Aida oroar sig mer dock över sin familj än sig själv. Man skjuter i hennes by, dag som natt. Väggarna är pepprade med kulhål. När som helst kan man bli ett offer. Hon vet inte om hennes familj har kommit ivägen för kulorna.

Dessa flickor är 17 respektive 18 år. Att Aida hunnit bli 18 förminskar hennes möjligheter att få hjälp med anhörigsökande. Kanske hinner Shirin bli 18 innan hennes familj hittas. Då kommer processen stanna av.
Båda flickorna går idag på gymnasiet i en klass för invandrare. De talar svenska efter ett år i Sverige och de är mycket ambitiösa. De ser att de fått en andra chans i livet och de har planer för framtiden. Men deras grund är inte solid och de har en ständig oro över familj och ett gnagande trauma från hemländer och flykt. Ändå kramar dom om mig med ett varmt leende innan vi skiljs åt.

Catherine från Florida, Gabrielle från Österrike och Amatholla från Nicaragua har alla konverterat till Islam. Catherine därför att hon i islam fann det hon hade saknat i hela sitt liv, från sin kristna, katolska bakgrund, tron på en gud som inte fanns avbildad. En gud som inte hade lidit för sitt folk eller där religionen handlade om skam, skuld eller förlåtelse.
För Gabrielle handlade det om vetenskapen. Att vetenskapen är så väl grundad i islam, som matematiken och alkemin till exempel. För henne visade det att religionen inte är något fluffigt utan konkret och förankrat i människans vardag. Amatholla valde att bli muslim för de kvinnliga rättigheterna. Som muslim känner hon sig respekterad och aktad som kvinna. Det är där vi stannar i diskussionen ett tag. Alla tre kvinnorna börjar berätta hur de upplevde skillnad från att vara ickemuslim till att bli muslim när det gällde respekt för kvinnan. Det var på dagen då jag började bära slöja berättar Catherine, jag märkte enorm skillnad i hur männen tittade på mig, om de alls tittade. Hon menar att som muslim är det många män som inte riktigt möter hennes blick och om de möter den så är det av respekt. Islam menar de har lagar som skyddar kvinnan, man har rätt att skilja sig om man vill, de pengar mannen tjänar är han tvungen att dela med sin kvinna medan om kvinnan tjänar pengar så får hon behålla allt själv. Islam uppmuntrar kvinnor att utbilda sig. Som muslims kvinna är man fri och respekterad för den individ man är inte för att man är en sexuell varelse.
De har valt att bära slöjan själv och menar att islam inte tvingar kvinnan till någonting. Slöjan skyddar dem mot obehagliga påhopp och inviter från män på gatan. De upplever att de västerländska männen agerar beskyddande mot dem. Kvinnorna däremot tittar snett. Amerika tillåter kvinnorna behålla slöjan på när man söker pass till skillnad från tex österrike och till och med Tunisien där man är tvungen att ta av sig slöjan. Amerika är frihet att vara den man är och de anser inte att de har mött fördomar eller tvivel på att ha valt den muslimska vägen.
Islam handlar om religion, utan religionen är inte islam islam. Islam är den gemensamma nämnaren för många olika kulturer men som konverterad måste man ge upp vissa saker från sin kultur, som till exempel att äta gris som är vanligt i Nicaragua menar Amatollah.
Alla tre konverterade efter 11 sept så de kan inte påvisa någon skillnad, men de menar att de inte har mött några problem med att vara muslim. Naturligtvis är det stor skillnad på var man är i USA, San Francisco är så open minded till skillnad från någon liten stad i Utah. Tusentals människor konverterade till islam efter den 11 sept. Islam är en religion som bryr sig om människorna, den är medmänsklig menar Gabrielle. Hon skulle vilja se ett spel som handlar om profetens resa. Man spelar profeten och möter samma slags utmaningar som han mötte, målet är att bli så vis som möjligt och lära sig mer om islam och dess lagar. Det vore toppen om man lärde sig arabiska också tycker Catherine. Det är viktigt att icke muslimer och muslimer lär sig mer om islam menar de. Detta är något som fler personer jag möter hävdar. Att många muslimer är outbildade när det gäller islam. Många kvinnor vet inte vilka rättigheter de faktiskt har och därför blir utnyttjade av dåliga män. Det samma gäller de vardagliga reglerna och råden hur man ska leva som man och kvinna, som familj och så vidare. Som det här med Svin- influensan menar Gabrielle. Redan på sin tid pratade profeten om vikten att hålla handhygien och hålla för munnen när man nös eller hostade. Dessutom är islam en religion som inkluderar andra religioner. Mohammed hade en judisk fru och en kristen berättar de entusiastiskt. Islam är en ödmjuk religion men många misstolkar den.

Via Catherine får jag träffa hennes man Mohammed som är animatör och jobbar i spelbranschen. Han har bland annat gjort animationerna för Lord of the Rings spelen. Förutom att han är lärare på Academy of Arts, jobbar med ett spelprojekt, har han och några andra börjat att göra en animerad Tv-serie som heter The Nobles och handlar om en Amerikans Muslimsk familj. De letar fortfarande finansiärer som kan fortsätta att stötta projektet när de ska gå in i den andra fasen. Mohammed är helt övertygad om att det är dags för nya koncept i spelbranschen. ”Spelbranschen själva har inga idéer. De bara gör samma spel om och om igen trots att spelarna faktiskt har blivit mer och mer skiftande i åldrar och bakgrund”, menar han. Via Mohammed får jag reda på att det är opening på en dokumentärfilm New Muslim Cool som handlar om en Puerto Ricoansk ung man i Pittsburgh som konverterar från drogförsäljande Hiphoppare till Muslim och ledare för en muslims community. Filmen visar Hamzas vardagsliv, hur han gifter sig med en muslimsk kvinna som han träffar via en dejtings site, uppträder med sitt Hiphop band, går till moskén och tar hand om barnen. Det som bryter vardagslunken är att moskén som Hamza har varit med och startat blir utsatt av en polis raid, de slår sönder inredningen och förhör alla inblandade.
Tack vare Hamzas enormt karismatiska utstrålning och humor blir filmen just cool istället för en annan religiös historia. Det finns bland annat en scen där Hamza och Carol, en judisk poet möts för att läsa poesi för varandra som är så uppfriskande. Denna magra otroligt entusiastiska kvinna som introducerar Hamza i det judiska och hur Hamza ställer frågor.
Efter filmvisningen är det paneldebatt med bland andra Hamza, Jennifer som har regisserat filmen och andra personer som på olika sätt arbetar med den muslimska frågan. Det är många hiphopare i publiken, unga muslimska män och unga kvinnor i slöja men med stora örhängen och färgglada löst sittande tröjor. Det som händer är både intressant och rörande. Tre helt oberoende personer från publiken börjar fråga Hamza om råd. En kille berättar att han som Hamza har varit kriminell men nu konverterat till islam, han berättar öppenhjärtligt och vill veta hur han ska bli en ännu bättre muslim. En annan kille berättar att hans bror sitter i fängelse och har svårt för att acceptera att hans lillebror har konverterat. ”Hur ska jag kunna övertyga honom att jag har gjort rätt? Hur ska jag kunna möta honom som muslim när han inte tar mig på allvar?  Hamza förklarar att islam är en religon som bara är. Att han inte behöver göra något. ”Älskar du din bror?”, frågar han. Kille svarar ja mycket. ”Det räcker, visa honom den kärlek du känner genom att träffa honom i fängelset och prata med honom om livet bara, så är du en god muslim.”  Vidare kommer diskussionen att handla om hur viktigt det är att visa på att muslimer kan vara moderna, att de kan vara hiphopare, punkare, unga coola människor som gör olika saker.
När jag några dagar senare träffar Jennifer, regissören till New Muslim Cool, så pratar vi om hur människor helt plötsligt öppnade sig så personligt på en opersonlig paneldebatt och hur de såg på Hamza som en ledare i deras liv. Det handlar både om Hamzas personlighet men också om religionen, hur han i filmen så starkt talade för religionen och hans tro och vad den har gjort med honom. Jennifer berättar att under de fyra år de har jobbat med filmen har Hamza förändrats från att vara en ganska konservativ person till att bli mer öppen och hjärtlig, mindre fördömande. Att han i resan med de ögonen utifrån han fick av filmteamet också insåg hur han var som person. Jennifer berättar hur hon ibland kunde bli så spyfärdig på allt det muslimska, religionen, reglerna, normerna och hur hon då ryckte tag i den minst religiösa i Hamzas krets och gick ut och tog en kaffe med henne. ”Jag var tvungen att prata om någonting annat ibland, bara vara.”  Jennifer började arbeta med filmen genom att hon arbetade med ett tvprogram som skulle visa på hur 9/11 hade påverkat Amerikas syn på muslimer då hon kom i kontakt med hiphop communityn som Hamza tillhörde.
Hanna som var medproducent för filmen menar att kulturen i muslimska länder är mer självklar muslimsk, i de länderna flyter kultur och religion mer ihop, i icke muslimska länder blir det mer separerat och då blir muslimer väldigt koncentrerade på religionen. Hon tycker också att de kvinnor som har konverterat blir oerhört fixerade vid slöjan och vill alltid prata om den och deras val att ha den på. Att hon upplever att de är beroende av slöjan som symbol för att bli mer muslimer eftersom de är födda som ickemuslimer. Hon tycker att det är viktigt att muslimer tar sitt ansvar och nå ickemuslimer och sluta gömma sig i sina communities. Hanna tycker att det viktigaste muslimska kvinnor kan göra är att utbilda sig, vilket islam stödjer men också utbilda sig om koranen så att de verkligen vet sina rättigheter. Hon berättar om en klasskamrat i New York som hon hade på universitetet. Hennes föräldrar betalade hela hennes utbildning bara för att efter examen skicka henne tillbaka till den lilla bergsby som familjen ursprungligen kom från, för att gifta sig med en bonde. Det viktigaste för dem var att deras dotter gifte sig med en man från deras stam. ”It makes no sense”, säger hon. ”Varför överhuvudtaget betala hennes utbildning om de ändå skulle skicka henne tillbaka till ingenting?”
Saleemah, journalist, aktivist och som har lett böner i moskén, bla i New York,  hävdar att det som är viktigt i ett arbete med muslimska kvinnor är att förstå ”is the huge diversity of muslim women.”  Det är också viktigt att förstå att islam skiljer sig från land till land men även från plats till plats beroende på varifrån muslimerna kommer. ”Västvärlden tror att alla muslimer är likadana, att de utövar sin religion likadant överallt men så är det inte. Bara i USA har vi 80 olika muslimska nationaliteter.”  Saleemah berättar att det i Koranen står om en kvinna som kommer till Mohammed och frågar om vem som ska leda bönen eftersom han är sjuk. Mohammed säger då till henne att hon kan leda bönen, att hon är utbildad nog till detta. Detta är försvunnet ur koranen eftersom män har återskrivit historien, menar Saleemah. Men det är därför hon och andra kvinnor faktiskt leder böner och får stöd från en hel del män för detta. Det är viktigt att fråga sig när man läser koranen ”What is in the text.”
Juveria, media producent och ansvarig för den muslimska filmfestivalen i San Francisco berättar att hon har ett muslimskt tema i sitt liv. Allt hon gör handlar om islam på ett eller annat sätt. Hon berättar om sina svårigheter att bo i USA när det kommer till hur de västerländska kvinnorna tillåter sig att klä av sig. ”They walking around with their but cracks”, förfasar hon sig. Hon menar att de muslimska män som verkligen vill vara goda muslimer möter verkliga utmaningar om de är tvungna att se dessa stjärtklyftor när kvinnor böjer sig fram i mataffären. Hon tycker det är fruktansvärt med det förtrycket vi västerländska kvinnor lever i, att vi måste ha lite kläder och plastikopererade bröst. Hon tycker också att det är jobbigt att många tror att hon är förtryckt för att hon bär slöja och är muslim. Att hon måste försvara sig eftersom det inte är självklart här i USA. Juveria har massor av idéer till spel. Hon vill se vackra spel med temat tusen och en natt med alla karaktärerna, moskéer, konst, arkitektur, kläder. Inga halvnakna våp, gestikulerar hon. Utan smarta kvinnor i vackra slöjor och lös sittande kläder som kan slåss med sina vackert utmejslade svärd. Hon tar fram bok efter bok för att visa mig inspirerande bilder av den muslimska konsten. Detaljer och spelvärlden måste vara vacker och innehållsrik men det ska fightas med svärd. ”Måste det vara fighter?, undrar jag. ”But thats the fun part, I love playing cool beautiful BUT DRESSED  woman fighting with swords”, ropar hon nästan och berättar ingående om något svärd hon har sett på ett museum.

Alla de muslimska kvinnor jag träffar säger att vara muslim är djupt förenat med religionen. Kulturen är det som handlar om varifrån man kommer, vilka seder och bruk man tar med sig in i det islamska sättet att leva. Men det går inte heller att dra ur kulturen ur religionen, de är förenade men ser olika ut från kvinna till kvinna. Det som har återkommit under intervjuerna ochmötena är religionen och främst de 99 namnen på Gud.

Dr Naif al – Mutawa har tagit de 99 namnen och gjort seriefigurer av dem. Moderna karaktärer med ålder, kön, ursprung och med vapen/kraft/förmågor. Dessa figurer skulle lätt kunna sättas in i en spelvärld med olika mål och mening där Guds 99 karaktärer möts, stöts och blöts.
Vad kan en gemensam nämnare bli för att skapa ett spel för och av muslimska kvinnor? Vad är intressant och samtidigt roligt att spela? Ska man tänka stereotyper som allteftersom man spelar blir mindre och mindre stereotyper för att visa på muslimers mångfald. Ska man tänka att det ska utbilda spelarna om islam? Är det överhuvudtaget väsentligt att fokusera så mycket på muslimer?